Sagan om lillprinsen, del 5

11 maj, 2010 at 07:24 (Berättelser, Charlie, Personligt, Primus) (, , , )

Jag mådde lite illa de första 12 veckorna, vilket var aningens jobbigt, men inte så farligt. Jag var också väldigt trött och hungrig vilket bäst illustreras av att jag en eftermiddag somnade mitt i en fika. Jag vaknade 45 minuter senare, och höll fortfarande i mackan. Som genom ett under fick jag ett nytt jobb under den här perioden också. Enligt lag får ju arbetsgivare inte fråga om graviditet, och jag behöver inte svara eller berätta, men jag gjorde det i alla fall. Jag ville inte föra mina potentiella kollegor bakom ljuset. Till deras heder så anställde de mig i alla fall, vilket jag är väldigt tacksam för.

Jag var en lycklig gravid kvinna. Jag mådde fantastiskt, hade lite ont i ryggen ibland och halsbränna på slutet men det var en väldigt lugn graviditet. En gynekolog sa senare till mig: ”Inte konstigt att du mådde så bra, du hade inte haft något östrogen i kroppen nästan alls och sen kom ett jättetillskott!”.
Några saker störde dock det generella lugnet:
1) Vi fick reda på att vi hade Downs Syndrom i släkten typ veckan efter vi inte kunde göra NUPP-testet. Vi blev lite stressade tills vi fick prata med en barnmorska, som sa att vi inte skulle oroa oss, det fanns inga genetiska faktorer som hon kände till. Hon släppte inte bollen där, utan ringde till en specialist, överläkare på Karolinska, som berättade att förekomster i släkten inte var en faktor alls vad man kunnat se. Då ringde barnmorskan oss på kvällen, vid 19-tiden för att berätta det, så vi kunde sluta oroa oss. Tack fanstastiska människa!
2) Jag halkade och gick ner i halvspagat på ett övergångsställe när jag var gravid i sjunde månaden. Allt gick bra, men det var läskigt att ligga där på gatan med en bil precis brevid mig. Killen som hjälpte mig upp sa, något ohjälpsamt: ”Vad konstigt, det var ju inte halt där du halkade..”. Nähä. Tänk om jag vetat det innan jag halkade.. :S
3) De tyckte inte att Primus växte som han skulle, så vi fick gå på en massa extra ultraljud. Jag var inte så orolig, men jag fick reda på att vi haft fler bekanta som råkat ut för samma som som blivit väldigt uppskrämda, för att sedan få en riktig praktbebis.

Första gången han sparkade var vi i Turkiet på semester. Jag låg och läste i solen (som vanligt) och hade boken på magen. Jag hade varit osäker tidigare om jag känt någon spark, men nu, när hela boken hoppade till, fanns det inga tvivel kvar. Vilken fantastisk solbränna jag fick i Turkiet! Man måste vara försiktigt med solen när man är gravid, för man bränner sig lättare, men även om jag var mest i skuggan hade jag ”The Tan of my Life” när vi åkte därifrån. Jag fick inte gå på hamamen dock.. 😦

Charlie hade svårt att riktigt ta till sig magen i början. Efter ett tag så låg han nästan varje kväll när vi gått och lagt oss och viskade klokheter om livet till Primus. Charlie kände sig väldigt utanför när det gällde allt omkring graviditeten. Han försökte följa med till mödravården så fort han kunde. I väntrummen fanns bara Amelia och Hennes att läsa, och aldrig något mer könsneutralt. På föräldrakursen berättade de att papporna skulle försöka att låta bli att greja med mobiltelefonen eller datorn för det kunde störa mamman. Pratade vi inte om vuxna människor? Vi gick inte på gång 2.

Det var mycket prat om vad man fick lov att äta som gravid. Jag åt det mesta, utom fet fisk som så lätt lagrar tungmetaller och annat krafs. Jag åt sushi, och jag åt pastöriserade ostar, även om jag blivit varnad för att även opastöriserade ostar kunde ha ”legat brevid opastöriserade ostar och fått bakterier från dem”.. Ibland tycket jag bara att det var tramsigt.

Min barnmorska var bra, men en anings underlig. När hon tog blodvärde på mig så glömde hon alltid bort att förbereda med ett plåster. Det gjorde att jag varje gång jag var där blödde på hennes skrivbord. ”Nämen.. Oj. Oj! Hoppsan. Var är plåstrena?”, sa hon nervöst medan jag tålmodigt väntade med blodet dripp-droppade ner från mitt finger på skrivbordet. Hon hade en härlig poster från 70-talet som beskrev hur stor bebisen var i olika veckor. Charlie och jag var oerhört roade av bekrivningen att barnet var ”stor som en ölburk” vid en viss vecka. Jag antar att det kommer ifrån när aluminiumburkarna bara var 50 cl för öl.

Forsättning följer..

Direktlänk Kommentera

Sagan om lillprinsen, del 4

4 maj, 2010 at 08:42 (Berättelser, Charlie, Personligt, Primus) (, , , )

Nu följde en lite konstig tid. Första kvällen jag skulle ta sprutan tog jag en rejäl drink först. Jag behövde ta min spruta på väldigt fasta tidpunkter, och ampullerna behövde hållas kylda. När jag skulle iväg på middag eller möte eller liknande så behövde jag ha med mig en liten kylväska. Ibland slogs jag av hemska tvivel. Jag kan inte blir gravid för att jag inte borde bli gravid?

Helgen innan vi skulle göra vårt IVF-försök var vi på bröllop. Det var ett av de bästa bröllopen jag varit på. Jag tog på mig den klänningen jag köpt till ett bröllop ett halvår senare, för jag visste inte om jag skulle få plats i den då. Jag drack mycket champagne och fick alla att skåla ”lycka till!” till vårt försök veckan därpå. Jag smådansade omkring, salongsberusad och hoppfull, och det var en fantastisk fest.

Den sista sprutan tog jag på ett styrelsemöte med vår fritidsförening. Jag hade fått in rutinen på att ta sprutor, och gick lite diskret iväg på toaletten för att ta min spruta. Jag kom tillbaka blek, kallsvettig och med lite stirrig blick. ”Vad hände?”, frågade min vän Ingrid. Den här sprutan var inte som de andra, en väldigt tunn och fin nål, utan något som nästan verkade slö och trubbig. Jag fick inte in nålen ordentligt genom huden första gången utan fick sätta den igen. Jag hade gruvliga blåmärken dan efter. Hemsk sak, jag undrar fortfarande över skälet till att den var så annorlunda.

Vi fick gå på ultraljud och konstaterade att vi hade 8 ägg som mognat, och jag skulle in för att ta ut dem. Det är inte en trevlig process, det är ett ingrepp med en lång nål. Som tur är så får man en hästdos lugnande och smärtstillande innan de gör det. Min man var sen länge uppbokad på ett seminarie med massor av betalande besökare, så jag fick dra med mig min svärmor istället (jag vill poängtera att vi fick reda på dagen väldigt sent, därav den konstiga planeringen). Jag var nervös innan, men bet ihop. Det här var det som behövde göras för att vår dröm skulle hända. ”Säg till när det börjar snurra”, sa sköterskan när jag låg på britsen, och gav mig lugnande och smärtstillande intravenöst. Jag tänkte precis fråga hur jag skulle känna att det snurrade när jag låg ner när jag istället avbröt med ett svagt ”Herregud..!”. Sköterskan tittade på läkaren: ”Det har börjat verka”. Jag ska inte ljuga. Det gjorde ont. Det var väldigt obehagligt. Men den bekant vi träffat några dagar tidigare som sa att det var värre än förlossningen.. Det kan jag nog inte riktigt hålla med om. Det kan ju bero på att jag var rejält smärtlindrad den gången, men inte alls nästan under förlossningen. Mer om det senare..

Jag fick ligga kvar på uppvaket ett par timmar innan min svärmor skjutsade mig hem. Hon var ovanligt dämpad (jag har en ganska yvig svärmor) och verkade nästan tagen av stundens allvar. Hennes kommentar ekade nästan Charlies ett par månader tidigare: ”Du kommer inte ha några problem alls med förlossningen. Du bara biter ihop och klagade nästan inget alls. Du gnällde en del innan dock..”. Ett par dagar senare var vi tillbaka igen, den här gången var det jag och min man, och ingen svärmor. Åtta ägg hade blivit fem embryon, och nu hade ”The Cream of the Crop” blivit utvald för insättning. Jag frågade försynt om de kunde sätta in två, för att öka chanserna att det blev något. Sköterskan berättade att de inte gjorde så längre, i och med att tvillinggraviditeter ansåg vara riskgraviditeter. Om man redan haft problematiska graviditeter så var det ingen höjdare. Det var rätt häftigt att kunna se förstoringen av embryot, Charlie och jag kombinerade till ett litet pyre, när de satte tillbaka det lilla livet i mig. Vi fick instruktioner om att vi skulle vänta 10 dagar och sedan ta ett graviditetstest för att se om vi lyckats.

”Jag är gravid”, sa jag till Charlie. Han var orolig för att jag skulle bli helt knäckt om det inte stämde. Min filosofi var: ”Om det inte blir något så blir jag ledsen ändå. Lika bra att glädja mig medan tid är” och Charlie stödde mig helhjärtat. Jag rekommenderar den inställningen, den gör under. Jag kunde inte hålla mig, så kvällen den nionde dagen efter insättningen tog jag ett graviditetstest. Det var positivt. Statistiken pekade på någonstans mellan 25% och 35% chans att bli med barn. Vi var överlyckliga. Vi berättade för alla, och väntade inte de tio veckorna som seden säger (dum sed ändå; om man är gravid vill man att alla ska veta, och går det inte bra, så vill man väl få stöd?). Efter ett par veckor gick vi på ultraljud, och där var han. Vårt lilla barn. På ultraljudsbilden ser det ut som om han vinkade till oss. ”Hej mamma och pappa, här är jag, allt är bara bra”. Jag tokgrät när jag fick se honom, och undrade om personalen där fick se mycket sånt.

Jag var med i en amatörmusikal, i den kvinnliga huvudrollen, och min dödsscen, när jag skulle falla ner på, och nästan av, scenen, oroade mig. Tänk om jag fick missfall? Jag pratade med regissören och arbetade om det lite grann så jag kände mig lite lugnare.

Namndiskussionen, som legat i träda ett tag, tog nu ny fart. Charlie var helt inställd på att det var en Primus. Jag tyckte att det var lite för ovanligt, och kunde inte se framför mig en vuxen man med det namnet, bara ett barn eller en gammal man. Till slut kom Charlie med det absoluta argumentet: ”Kalla honom vad du vill, men han kommer alltid vara Primus för mig!”. Efter att ha kallat vår plutt för Primus så hade jag vant mig vid namnet och gick med på att det kunde bli en Primus om jag fick bestämma vad en flicka skulle heta. Vårt andra ultraljud visade sig att jag dragit det kortaste strået i min lilla ”gamble”. Primus it was.

Fortsättning följer..

Direktlänk Kommentera

Sagan om lillprinsen, del 3

3 maj, 2010 at 07:06 (Berättelser, Charlie, Personligt, Primus) (, , , , )

Jag fick meddelande om att min operation var inbokad. Utöver det så hade min läkare pratat med Huddinge sjukhus om min plats i IVF-kön. I och med att jag redan var nerreglerad fick jag förtur till att starta IVF-behandlingen så fort jag läkt efter operationen. Det var den första goda nyheten på en evighet. Plötsligt fick jag lite panik. Sannolikhet att få barn hade gått ner till en så låg nivå att själva kampen att bli med barn var nästan det enda som var kvar. Varför frågade inte någon om vi verkligen ville ha barn fortfarande?

Jag hade aldrig blivit opererad förut så jag var väldigt nervös innan. Dessutom var min man bortrest, så jag åka själv till operationen för att sedan bli mött av syster och mor när jag vaknade upp. Det var mycket förberedelser, de tog en massa prov för att se mina normalvärden (tex. blodtryck och hemoglobulinvärde) samt kollade min blodgrupp. Jag fick skriva på ett papper om vilka som fick ringa och fråga hur jag mådde. På morgonen för operationen tänkte jag att jag skulle packa lätt, vilket gjorde att jag fick åka en panikrunda taxi för att hämta min leg, som jag tydligen behövde. Jag tyckte då att det verkade fullständigt absurdt, vem skulle fejka att de behövde bli uppskurna? Jag kan nu förstå det lite bättre, men idéen om fejkoperationer förefaller mig fortfarande lite mystisk. Jag var på gränsen till panik, och lämnades ensam i mitt rum (ett fyrbädds sådant) i det kalla gryningsljuset i min fula sjukhuskläder. Jag grät en liten skvätt, innan sjuksköterskorna kom och körde iväg mig till Op. De satte dropp och räknade ner och sen var jag borta.

Jag vaknade till, väldigt omtöcknad, av att jag hörde att en sköterska på uppvaket pratade med Charlie i telefon. Jag hörde inte Charlies röst, men jag har levt med retoriken i flera år 😉 Hon var i försvar och han verkade upprörd. Det visade sig senare att även om jag skrivit på ett papper om att han skulle få information om mig så vägrade all sjukhuspersonal att svara på frågor om mig. Han visste att jag skulle varit inne på operation, men ingen ville svara på om operationen var klar, eller om jag mådde bra. ”Berätta för honom att jag mår bra”, mumlade jag hest. Läkaren kom och informerade mig om hur det har gått under operationen. Senare minns jag nästan ingenting av vad hon sa, jag var fortfarande väldigt omtöcknad, men det var den informationen jag fick. Det visade sig att jag inte tålde sövningen, vilket gjorde att jag kräktes som en katt och fick stanna kvar ytterligare ett dygn på sjukhuset. Det värsta var att undersköterskan som tog min begagnade påsar och gav mig nya var en ganska snygg kille.. Han var schysst och skojade om att det säkert var sjukhusmaten som gjort mig dålig.

När jag blivit bättre, och förklarades läkt, så började nästa del av resan, IVF-behandlingen. Charlie och jag var först på ett informationsmöte om hur det skulle gå till. 1 spruta om dagen i typ en månad, sedan en annan spruta för att bli redo att plocka ut äggen. Charlie skulle lämna sitt bidrag och sen skulle vi se hur många bra embryon vi fick. Ett skulle sedan sättas in och sen var det bara att hålla tummarna. Jag är, som jag sagt tidigare, ganska spruträdd. Vi fick reda på att vi skulle dit igen och då skulle jag först få sätt sprutan i en gummiboll, och sedan i mig själv. Jag behövde göra det minst en gång innan jag gick därifrån. Bara tanken gjorde mig kallsvettig. Att jag sen skulle behöva göra samma sak varje kväll i en månad var för stort för mig att ta in. Charlie, som har jobbat som gatuartist och då bla. som fakir, gav mig några råd. 1: Le. Kroppen klarar bara av att hantera ett visst antal intryck och ler man så blockerar man vissa smärtsignaler. 2: Sätt den på utandning. De flesta stålsätter sig för saker som gör ont genom att andas in, och därigenom spänna sina muskler. Spända muskler gör mer ont än avslappnade.

Vi gick på återbesöket. En läkare, en sjuksköterska, Charlie och jag satt i det där rummet. Vi fick broschyrer och pamfletter om barnlöshet och IVF. Jag satte sprutan i bollen. Charlie frågade läkaren om några saker. ”Vi kan gå nu”, avbryter jag. ”Va?” sa Charlie. Jag pekar på sprutan som jag precis använt på mig själv. ”Jag har gjort det, vi kan gå nu”. På väg därifrån så anmärker Charlie: ”Du är så konstig, du oroar nästan ihjäl dig över saker i förväg och sen när det är dags så bara biter du ihop och gör det, på ingen tid alls”.

Direktlänk Kommentera

Sagan om Lillprinsen, del 2

29 april, 2010 at 13:51 (Berättelser, Charlie, Personligt, Primus) (, , , , )

Jag hade blivit inbokad på ett kontrastultraljud, för att titta så att mina äggledare var okej, inte hade några förträngningar eller så. Jag fick hem en informationslapp. ”Några kan tycka att det känns obehagligt”. När dagen väl kom så var jag inte så orolig. Jag fick några smärtstillande tabletter och sedan var det dags. Att ”några” kunde tycka att det var ”obehagligt” måste vara årets underdrift. Det gjorde vansinnigt ont, och sjuksköterskan väste åt mig att ta det lugnt, att det inte var så farligt. Ja, kanske inte för henne.. Jag satt ute i väntrummet efteråt och försökte hämta mig, när det kom förbi en familj med en underbart söt liten flicka och en pytteliten, alldeles nyfödd bebis. Jag tror inte att det går att förklara den smärtan jag kände över den fantastiska lilla familjen. Jag gick därifrån så fort jag bara kunde, fastän jag kände mig väldigt konstig. Jag höll på att svimma inne på Hemköp, där jag försökte köpa lite mat. Jag fick reda på senare att det är en väldigt vanlig reaktion på undersökningar att livmodern. För att försvara sig så drar sig livmodern ihop, och samlar på något sätt på sig blod. Det gör att blodtrycket sjunker, och för såna som jag, som har väldigt lågt blodtryck från början, kan det få en att svimma.

Resultatet kom tillbaka; ”Du har en cysta på vänster äggledare. Det är nog ett endometriom”. Jag förstod inte. Kan man ha ett endometriom utan att ha endometrios? Ja, sa min gynekolog. Nej, sa ultraljudsspecialisten. Jag förstod ingenting, men jag började känna på mig att min magkänsla, som redan från början reagerat på beskrivningen av endometrios, nog hade haft rätt.

Jag fick nu gå på utredning på Södertälje sjukhus för att se om cystan skulle opereras bort. Gynekologen och överläkaren som jag träffade där var rakt på sak. ”Endometrios? Ja, det är klart det är, jag kan känna endometriosvävnaden här”. Det var en väldigt konstig känsla av lättnad och skräck. Det var så skönt att äntligen få en klar diagnos men hemskt att få en diagnos utan bot. Läkaren satte direkt upp oss i IVF-kön, som då var på två år (två år! Tanken var helt absurd, tiden bara rann iväg för oss). Endometriomet var 3*4*5 cm, ungefär stort som en golfboll. Vi skulle avvakta och se om den växte, så jag fick vänta i tre månader. Tre månader blev fem månader, och när jag kom tillbaka hade den växt. Bra, nu skulle den alltså opereras bort? Nej, så enkelt var det inte. Först skulle jag behöva nedregleras. Nedregleras är att putta in kroppen i klimakteriet, vilket man gör genom att ta en spruta i månaden, eller nässpray varje dag. Jaha.. okej, men det skulle jag göra i en månad? Oh, nej nej, i ett halvår! Jag började nu få fläckar framför ögonen och panikångest. Varför hade vi inte satt igång med sprayen tidigare?! Vi hade ju slösat 5 månader som jag hade kunnat ta sprayen på, bara för att vänta på att cystan skulle bli större! Dessutom informerade läkaren mig att nu hade cystan blivit så stor att äggledaren kanske inte skulle kunna räddas alls. Jag är en ganska lugn och balanserad människa, jag brukar inte skrika på folk eller bete mig, men den gången var jag förbannad, förkrossad och frustrerad. I journalen som jag tog ut senare (Tips: Ta ut journalerna på dig själv, det har du rätt att göra!) stod det att: ”Patienten verkar vara upprörd”. Det gör mig nästan mest arg av allt.
Charlie kom och hämtade mig, för vi skulle åka ner till mina föräldrar i Skåne över påsken. Min syster och svåger var i bilen, och min syster berättade senare om hur hon hjälplös och bedrövad ser mig, blek och tagen, kliva in i bilen, berättar vad läkaren sagt och sedan gråta hela vägen till Nyköping. Sen orkade jag inte gråta mer.

I och med att jag hatar sprutor så valde jag nässpraysvarianten. Jag gick in i klimakteriet och hade nattsvettningar och huvudvärk. Överlag var det inte så farligt som jag hade befarat, jag hade det väldigt lindrigt. Ett par goda vänner, som jag visste sedan tidigare ville ha barn, meddelade att de var gravida. Jag fortsatte med min nässpray. Ett annat par väldigt goda vänner, som jag inte visste var i skaffa-barn-stadiet än, meddelade att de var med barn. Jag bröt ihop hemma hos dem efter de berättade. Gömde mig på toaletten och grät, delvis för att jag skämdes över att inte kunna glädja mig över deras glada nyheter. Det gjorde jag, men det tog ett tag innan jag kom ur min lilla ego-sorg. Jag vet faktiskt inte hur det kändes för Charlie, men han är en person med ett väldigt stabilt psyke. I svårigheter framstår han som en stoiker, och är väldigt bra på att sätta saker i perspektiv.
Det blev ännu svårare när våra vänner förlorade sitt barn efter 1½ månad. Det var väldigt tungt. Varför kunde jag inte glatts mer för deras skull redan från början? Jag såg till att hjälpa till med det lilla man kan när det är sorg. Jag lyssnade mest, pratade lite grann och försökte hålla ett öga på att det inte gick överstyr.

Fortsättning följer..

Direktlänk 3 kommentarer

Sagan om lillprinsen, del 1

23 april, 2010 at 09:29 (Berättelser, Personligt) (, , )

Allting började 2005. För mig i alla fall, för min man började det mycket tidigare.
En vacker midsommardag 2004 så gifte jag mig med min stiliga man. Vi hade ett fantastiskt år och sedan kom Dagen. Vi var ute på mina svärföräldrars lantställe, och diskussionen om att skaffa barn dök upp. Den hade varit uppe på tapeten tidigare, men jag hade aldrig riktigt engagerat mig i den. Jag kände mig för ung och dessutom hade jag riktig förlossningsskräck.

Den här gången så var diskussionen på allvar och det kom till den punkten att vi fick sätta oss i ekan och ro ut på sjön för att få lite avskildhet för att prata igenom det hela.  Jag vet inte hur länge vi var ute på sjön eller exakt vad som sas, men jag minns känslan av att kliva en avsats utan att veta vad som fanns nedanför när jag till slut sa: ”Ja, jag vill ha barn, och jag vill ha det med dig”.
Planerandet satte igång. När skulle jag sluta med p-piller? Jag var helt övertygad om att jag skulle bli gravid direkt. Jag räknade månader. ”Om vi blir med barn nu, då får vi barn i mars, det blir helt ok..”. Jag skämtade med Charlie om att om det blev några problem så var det för att han suttit med laptopen i knät för många gånger.
Varje månad så väntade jag på att mensen inte skulle komma. Men det gjorde den, varje gång. Jag hade haft problem med väldig mensvärk och det fortsatte under den här perioden. Jag varhemma i genomsnitt en dag varje månad dels av smärtan och dels av sömnbristen jag fick pga smärtan.

Det gick ett år, och efter att ha pratat med några vänner som också haft problem, bestämde vi oss för att bli utredda. Jag gick till en gynekolog, som inte kunde se några direkta problem. Charlie fick gå till andrologen och göra tester, som alla visade på att det inte var något fel på honom. Gynekologen rådde oss att inte stressa, att testa ägglossningstester. Kanske skulle jag få extra hormoner?  På en tjejmiddag berättade jag om mina problem. En av deltagarna tittade på mig med en bekymrad min. ”Det är inte så att du har endometrios, som jag”, frågade hon. Det visste jag inte. Jag gick hem och läste på. Min fasa växte när jag läste igenom symptomen. Det lät så bekant. Jag hade inte alla, men lejonparten kände jag igen. Om det var det, så var prognosen ganska dålig. Inte bot, och nästan ingen lindring. Jag läste bloggar om kvinnor med endometrios, som hade så fasansfullt ont att jag kände att nackhåret reste sig. Jag ringde mig gynekolog (eller ja, jag ringde dit och bad att hon skulle ringa upp, vilket hon gjorde efter några dagar). Jag var nervös som den där gången jag hittade en knöl i mitt bröst (som sedan visade sig vara hel ofarlig). ”Endometrios?”, sa hon, ”Nej, det har du inte”. Jag drog en lättnadens suck.

Fortsättning följer..

Direktlänk Kommentera

Förlåt, förlåt..

23 april, 2010 at 09:12 (Personligt) (, )

Oj, det togs lite ledigt igen.. Det har varit ett par hektiska veckor plus att det var någon som sa att jag inte uppdaterade tillräckligt ofta, vilket nästan knäckte min sug att skriva fullständigt.

Jag är för lättpåverkad..

Stand by, för senare idag publiceras första delen om hur vår älskade pussprins kom till världen!

Direktlänk 1 kommentar

Påskledighet

9 april, 2010 at 15:20 (Personligt) (, , )

Bloggen tog lite påskledigt och jag hoppas att ni kan ha överseende med det. Hela lilla familjen åkte ner till Skåne, till mina föräldrar för att fira påsk. Lillprinsen var ett dygdemönster på resan.

Vi tog en längre lunchpaus i Mjölby för att äta på en Kinarestaurang som ligger jättefint nere vid vattnet. Väl där upptäckte vi två saker om Mjölbyborna; 1: Det är inte så många förvärvsarbetande kvinnor i Mjölby, eller så gillar de förvärvsarbetande kvinnorna bara inte kinamat. 2: Mjölbybor dricker inte te i stora mängder. Min glädje över att ha hittat en telåda vid salladsbuffén utbyttes i förbluffning över att Liptonpåsarna inte var senaste versionen, eller ens förra. Det var kanske, i bästa fall, förförra version om mitt minne inte sviker mig, och det borde innebära 3-4 år. Det smakade..ok. Lillprinsen fick följa med pappa och leka på lekplatsen medan jag fick avsluta min måltid i lugn och ro.

Vi stannade även på en jättesöt lite herrgård, någonstans i Småland, för att rasta den lilla terroristen som höll på att tröttna på att vara fastspänd i en bil (can’t really blame the guy..). Det var jättefint, och gott fika, men särskilt välkomna var vi inte. En surmulen tant serverade oss under bister tystnad, efter att hon medgett att jo, det gick faktiskt att få fika här. Det äldre paret som kom in strax efter oss fick glada leenden och kvitter. Måhända en barnfamiljsmotvilja? Roligast var när Charlie frågade, efter att ha sett ett diplom på att stället fick servera Kronobergare, vad just en Kronobergare var? ”En typ av snaps”, svarar surpuppan kort. När den äldre mannen i paret frågar, kvittrade hon ut en lång harang om exakt vilka kryddor det var och vilka ära, osv, osv. Märkligt. Men som någon så vist sa: ”Det är nog värst för dig själv”.

Väl framme i Skåne var det lite business as usual. Förutom att prinsen försökte riva mina föräldrars hem när man minst anade det. Det slets i tidningar, klättrades på stolar och fingrades på släktklenoder så att mitt hår nog blev grått i förtid. Under färgen (just det, jag har klippt av mitt hemskt slitna hår till jättekort och färgat den brunrött!). Alla var väldigt snälla och hjälpte till att begränsa vår illbatings framfart och det blev därför ganska hanterbart.

Av någon anledning så bröt en yatzyfrenesi ut under helgen, mellan all fantastisk mat och promenader. Det var så illa att man kunde hitta personer (ja, pappa och tvillingsyrran, jag menar er) som träningsslog inför nästa omgång!

Vi hade blivit erbjudna barnvakt för att kunna gå ut och äta en kväll men på söndagskvällen sa min mor: ”Hörni, ska ni inte passa på att sticka iväg ordentligt, se till att sova ut?”. Det tackade vi gärna ja till, och det blev en middag och övernattning på det fina Margretetorp. Jag hade inte varit där sedan min farmor och farfar bjöd på julbord där för många herrans år sen, och min man hade senast varit där med sin förra sambo. Allt var jättetrevlig och maten var säkert god (men min dunderförkylning gjort att ingenting smakade så mycket). Väldigt trevlig personal!

Tidigt tisdagmorgon så fick vi dra tillbaka till El Stockholmo, och som vanligt kändes det lite bitterljuvt att lämna Skåne. Även om inte Skåne har så mycket love för mig (min dialekt får ju mig att låta som en utböling), så har jag mycket love för Skåne.

Tack hela familjen för en trevlig påsk!

Direktlänk Kommentera

Uggleförakt

25 mars, 2010 at 09:18 (Berättelser) (, )

För ett tag sen så såg jag The Ellen Degeneres Show. De hade tagit dit nån snubbe som höll på med vilda djur. Alla amerikanska pratshower verkar ha någon människa som kommer in i khakikläder och tropikhjälm och släpper ut vilda djur i en extremt olämplig studiomiljö med massa idioter som klappar (och därmed skrämmer skiten ur djuren). Ok, det var inte riktigt det jag tänkte berätta. Moving on..

Khakimänniskan tog ut en galet söt liten uggla. Den var stencool, tittade sig runt med väldigt svalt intrese och en aning illa dolt förakt. De presenterade den som en ”Pygmy Owl” och förklarade att det är världens minsta uggla. På svenska heter de sparvuggla, och är faktiskt världens nästminsta uggla, efter kaktusugglan (en: Elf Owl, sic!). De stod och ”ooh”-ade och ”aah”-ade över den lilla sötnosen tills khakipersonen deklarerar att de nu ska visa något annat. De sätter på Ellen en stor falkenerarhandske och sedan kommer det en berguv svävade över studiopubliken för att sedan landa på handsken.

Det här är världens största uggla, förklarar khakishortsen, och publiken applåderar och gör ett väldigt liv över den stora fågeln.

För att inte missa det roliga måste man dra blicken från berguven och titta på sparvugglan. Den något slöa och överlägsna attityden på den lilla har försvunnit. Istället tittar den intensivt på berguven. Det är hat och förakt i blicken och man kan se vad den tänker:

”Du tror du är jävligt tuff, eller hur.. Idiot”.

It cracked me up. 😀

Direktlänk 1 kommentar

Habegär

17 mars, 2010 at 10:15 (Personligt) (, , , , , , , )

Det är någonting speciellt när det blir vår.. Inte bara blir det så fint ute och solen lyser. Nej, jag får även ett ohejdat begär efter nya fina saker. Det är väl en typ av mental utkravling av ens fjärilsjag ur vinterpuppan. Jag vill ha nytt, fint, shiny. Jag har fullständiga fantasier om hur mitt liv ska se ut när det äntligen blivit sommar. Min bästa årstid är ju sommaren. Just nu har jag en lista på saker som jag vill ha (och jag vill poängtera att jag inte behöver dem):

  • PS3 (helst i en snygg förpackning med FFXIII och coola merch-prylar)
  • iPhone (Det finns ingen hejd på min iEnvy eller iWant)
  • Ett par lila converse

De två första punkterna kanske dröjer till min födelsedag, eller i värsta fall till jul eller aldrig, och är ju verkligen inte högprioriterat. Men de där skorna…

När jag var liten (eller åtminstone mindre, och betydligt smalare) så ville jag ha ett par Converse, badly. Min (eller vår egentligen, för det var innan Erika och jag riktigt blivit individer) bästa kompis Josse hade ett par och jag var väldigt sugen på ett par. Jag fick istället ett par Converse-liknande skor från B&W (någon som minns det stället?). Nu är jag vuxen och mina gympadojor har gått sönder. Jag är dessutom smart och har letat upp ett ställe på nätet där jag kan köpa ett par riktigt converse för halva priset. Jag ska ha ett par lila.

Direktlänk 1 kommentar

From beyond the grave..

16 mars, 2010 at 10:10 (Personligt) (, , )

Efter att ha haft en sjuk liten prins hemma i en vecka började jag känna mig mer än nådigt skum i lördags (antagligen tidigare än så, men att ha barn betyder verkligen att man själv kommer i andra hand.. eller tredje kanske). Efter ett par jobbiga dagar är jag nu tillbaka på jobbet, fortfarande rejält snuvig och med lite kraxig röst.

Jag hatar verkligen att vara runt omkring andra människor när jag är snuvig, har nästan en fobi mot att snyta mig inför folk, men jag har också märkt att mina tendenser att få bihåleinflammation kräver att jag faller till föga.

Nu ska jag vara på fötter.

Direktlänk Kommentera

Next page »