Uggleförakt
För ett tag sen så såg jag The Ellen Degeneres Show. De hade tagit dit nån snubbe som höll på med vilda djur. Alla amerikanska pratshower verkar ha någon människa som kommer in i khakikläder och tropikhjälm och släpper ut vilda djur i en extremt olämplig studiomiljö med massa idioter som klappar (och därmed skrämmer skiten ur djuren). Ok, det var inte riktigt det jag tänkte berätta. Moving on..
Khakimänniskan tog ut en galet söt liten uggla. Den var stencool, tittade sig runt med väldigt svalt intrese och en aning illa dolt förakt. De presenterade den som en ”Pygmy Owl” och förklarade att det är världens minsta uggla. På svenska heter de sparvuggla, och är faktiskt världens nästminsta uggla, efter kaktusugglan (en: Elf Owl, sic!). De stod och ”ooh”-ade och ”aah”-ade över den lilla sötnosen tills khakipersonen deklarerar att de nu ska visa något annat. De sätter på Ellen en stor falkenerarhandske och sedan kommer det en berguv svävade över studiopubliken för att sedan landa på handsken.
Det här är världens största uggla, förklarar khakishortsen, och publiken applåderar och gör ett väldigt liv över den stora fågeln.
För att inte missa det roliga måste man dra blicken från berguven och titta på sparvugglan. Den något slöa och överlägsna attityden på den lilla har försvunnit. Istället tittar den intensivt på berguven. Det är hat och förakt i blicken och man kan se vad den tänker:
”Du tror du är jävligt tuff, eller hur.. Idiot”.
It cracked me up. 😀
From beyond the grave..
Efter att ha haft en sjuk liten prins hemma i en vecka började jag känna mig mer än nådigt skum i lördags (antagligen tidigare än så, men att ha barn betyder verkligen att man själv kommer i andra hand.. eller tredje kanske). Efter ett par jobbiga dagar är jag nu tillbaka på jobbet, fortfarande rejält snuvig och med lite kraxig röst.
Jag hatar verkligen att vara runt omkring andra människor när jag är snuvig, har nästan en fobi mot att snyta mig inför folk, men jag har också märkt att mina tendenser att få bihåleinflammation kräver att jag faller till föga.
Nu ska jag vara på fötter.
Att skriva skön litteratur (särskrivning intended)
Jag försöker skriva på mina två romaner när jag har tid. Det betyder att jag inte har skrivit så mycket aktivt på ett bra tag.. Jag har hållit på och kämpat med min nutida skräck-och-stadsfantasy, men den sjunger inte för mig just nu. Jag tror fortfarande att själva idéen är lysande, men den har inte riktigt trillat ner i rätt fack för mig. Får jag lov att vara rolig? Ska jag koncentrera mig på att skapa en obehaglig Ajvide-Lindqvist-känsla?
Jag har nu istället bestämt mig för att återgå till ett tidigare projekt, en härlig, gammeldags, rakt-upp-och-ner fantasy. Den har också legat på is ett tag, beroende på grava Mary Sue-problem.. Jag har skapat en idealiserad bild av mig själv som huvudperson och det är alltid fånigt, och framför allt; blir sällan bra litteratur. Den enda som jag har sett det funka för, i alla fall hjälpligt, är Mercedes Lackey, vars första bokserie ”Arrows of the Queen” är Mary Sue rakt igenom. Det sagt så är hennes böcker faktiskt väldigt bra, trots detta, och hennes senare serier frigjorda från Mary Sue-syndromet. Man måste framförallt uppskatta henne för hennes ogenereade och härliga sätt att faktiskt ta med många homosexuella karaktärer, något som är ovanligt i fantasy. Oh well, I digress.
Jag har bestämt mig för att ändra om min historia markant. Jag ska infoga en novell jag skrivit tidigare som prolog och låta huvudpersonen vara en bifigur från den som vävs ihop med det jag spånat om tidigare. Det kommer bli jättebra! Nu sjunger det för mig.
~* AB *~
Stress och Seneca d.y.
Jag känner att jag lever i en ständig stress. Jag jobbar heltid, på två olika tjänster, pendlar och försöker vara en god mor till Primus och inte lämna honom på dagis så länge att han gråter av trötthet när jag ska hämta honom. Jag är förstås starkt stöttad av Charlie som oftast lämnar honom så sent han kan, men det innebär ändå att jag måste vara på jobbet kl. 07.00 om jag ska hinna hämta. Med en resväg på lite över en timma måste jag vara på tåget kl. 06.00. Puh..
Jag har dock förstått en sak, som mycket handlar om hur jag fungerar. Jag är mest stressad över möjligheten att jag skulle/borde vara stressad. Det är en underlig sak och skapar en hel del onödig oro för mig. Det är svårt för mig att identifiera men jag har blivit en aning snabbare på det genom åren.
Jag tycker att Seneca d.y. sa det bäst: ”Scies nihil esse in istis terribile nisi ipsum timorem”. Det betyder, väldigt fritt översatt: ”Du kommer att inse att det mest fruktansvärda i detta är själva fruktan”.
Jag är stark, kraftfull och insiktsfull, och jag kommer alltid klara det som kommer. För, allvarligt talat, när jag tittar bakåt, så är det ännu inget som har hänt som jag inte klarat av.
~*AB*~
Välkomna! Till alla och till mig..
Hej allihop och välkomna till min nya blogg. Jag har försökt blogga tidigare i omgångar, men inte riktigt fastnat i längre perioder. Den här gången är jag dock supertaggad! Jag har minibloggat på twitter (twitter.com/ElinAndrea) och blivit mer och mer frustrerad av minibloggandets begränsningar. De som känner mig vet att jag är en ordrik person och den här bloggen är till för att jag ska kunna få utlopp för mina tankar och funderingar om det jag möter i livet. Jag önskar er trevlig läsning och hoppas att vi syns snart igen!
/AB
Isdrottningens slott 